Denna vår har diskussioner om löner och löneförhöjningar gått heta, vilket är helt naturligt eftersom lärarnas kollektivavtal har gått ut i februari. Arbetstagarna vill ha mera i lönekuvertet och arbetsgivaren hävdar att det inte finns mer pengar till löner. Inget nytt där egentligen då det är utgångspositionen inför varje avtalsförhandling.
I början av april läste jag en intressant nyhet om lönesättningen för välfärdsdirektörer i de nybildade välfärdsområdena. Rekryteringsprocessen har uppmärksammats ur många perspektiv, bland annat när det kommer till lönesättningen. Flera välfärdsområden, däribland Södra Österbottens välfärdsområde, har utannonserat tjänsten i landets största dagstidning. Vilken lön skall en person i chefsställning ha när hen leder en organisation med tusentals anställda? Utan tvekan är det en viktigt position med ett mycket stort ansvar, vilket även behöver återspeglas i lönen. Att en dylik direktörslön hamnar en bit över 14 000€ har jag egentligen ingen åsikt om. Som jag sade, stort ansvar bör synas i lönen. Det intressanta var vilket argument som användes för att motivera påslagen i lönen.
Varför är fullmäktige för välfärdsområden beredda att betala höga månadslöner för sina direktörer, jo för att man vill locka till sig de mest kompetenta kandidaterna! Detta är ett jättebra argument men borde inte det samma gälla även för oss lärare? Varför ser inte arbetsgivaren med samma glasögon på utbildningspersonal? I Finland vill vi gärna lyfta upp vårt skolsystem och utbildningens nivå. Vi lever ännu på tidigare framgångar i olika PISA-undersökningar och framhåller att vi har ett av världens bästa skolsystem. Samtidigt verkar det vara svårt att prioritera mer pengar till lärarnas löner. Det verkar finnas en tanke om att läraryrkets konkurrenskraft fortsättningsvis kommer att vara stark, även om lönen inte längre är konkurrenskraftig. Resultatet syns redan på många sätt: lärare överväger att byta yrke, arbetsmängden upplevs att ha ökat och antalet ansökningar till lärarutbildningar minskar.
Utveckling föds inte ut intet, man behöver vara beredd att betala för det. Hanterbara gruppstorlekar, mer tid för undervisning och betala för kompetent personal är några tips till utbildningsanordnare i vårt land. Problemen försvinner inte och kan inte sopas under mattan, statusen för läraryrke framöver är beroende av de val som görs nu.
Simon Ekstrand
Styrelsemedlem OAJ Österbotten