Förra veckans torsdag diskuterade eleverna Rysslands anfall mot Ukraina när de kom in i klassrummet. Flera fjärdeklassister var väl medvetna om att ett krig hade börjat. Barnen hade många frågor och var rädda. Är det här början på ett tredje världskrig? Kan Ryssland anfalla Finland och vad ska man göra då? Vad är kärnvapen? Dessa, och många andra frågor, försökte jag besvara så lugnande som möjligt.
Idag när jag var tillbaka efter sportlovet var det härligt att märka att eleverna fått njuta av sina sportlov med gott humör. De hade bland annat gjort saker med sina familjer och njutit av vintern och trevliga aktiviteter. Endast en elev tog upp en fråga om kriget på tumanhand vid skoldagens slut.
Min egen semester var inte helt lika avslappnad. Under veckan var jag redan tvungen att skydda mig själv mot hemskheterna i nyhetsflödet. I bakhuvudet bultade frågan om Ryssland verkligen också skulle kunna anfalla Finland. Familjens semesterresa riktade sig dessutom just till närheten av östgränsen. Jag sover vanligtvis bra och grubblar inte på arbetet på nätterna. Nu kunde jag inte längre sova utan steg upp tidigt och tänkte på de fasor som ukrainarna måste möta.
Vi måste tro att Finland, sin geopolitiska ställning till trots, får fortsätta leva i fred. Vi fostrare och lärare spelar en viktig roll när det gäller att återställa barnens och ungdomarnas trygghetskänsla. Inte heller vi vuxna har alltid svar på allt, men genom att fundera och diskutera tillsammans kan vi lugna barnen och ungdomarna. Rädslan minskar genom att tala!
Paula Kotirinta
ordförande för sektionen för allmänbildande lärare