Under den senaste tiden har vi lärare i universitetets lärarförening diskuterat mycket om stödbehoven för undervisningen, vilket utgör det centrala temat för denna post. Åtminstone i arbetet på ett universitet, och även då man följer budskapen från andra organisationer som erbjuder utbildning, känns det ofta som att utbudet av stöd är stort. Med tanke på det egna välmåendet i arbetet måste man utveckla åtminstone två sätt att välja bort saker: för det första ska man fundera vems och hurdan information man ska följa och hur noggrant man ska göra det och för det andra ska man ganska snabbt bedöma i vilken mån utbildningen motsvarar de egna behoven. Om man vill fortsätta med de egentliga arbetsuppgifterna för dagen finns det inte mycket tid att fundera på detta.
Det rikliga utbudet har emellertid utan tvekan sina orsaker. Det känns som att mycket förändras och att utvecklingstakten ständigt blir snabbare. Orsakerna till den snabba takten torde vara att världen förändras och att undervisnings- och kulturministeriet koncentrerar sin finansiering till strategisk verksamhet. Dessa förändringar innebär att även erfarna lärare behöver stöd trots att de hunnit skaffa mycket kompetens. Att lära sig nytt tar tid, även om man skulle vilja lära sig nya saker. Om det inte finns tillräckligt med tid är man knappast inspirerad att lära sig nytt, utan det är en fråga som snarare ger en ångest. Man måste också skilja på hur omfattande lärande man talar om: till exempel om man ska lära sig ny teknologi som endast tar lite tid eller om man ska lära sig något som kräver mer uthållighet.
Den som ska lära sig något nytt ställer också ofta upp mål: det känns nödvändigtvis inte meningsfullt att lära sig lite om hur någon viss teknik fungerar, utan man skulle helst vilja ha full kontroll över den. En expert på undervisning kanske vill känna att hen hanterar en hel del saker? Det finns gott om mål: förutom teknik kan det finnas en vilja att utveckla sitt pedagogiska kunnande, sitt substanskunnande och också det forskningsmässiga greppet med tanke på utvecklandet av undervisningen. Inom vilka dessa områden finns stöd att få och hurdant stöd behövs för att man ska kunna utvecklas inom områdena? Vad skulle vara bra att lära sig genom den egna organisationen och när borde man söka sig någon annanstans för att få stöd?
Man ska inte heller glömma stödet från kollegorna. Stöd från kollegorna är väldigt värdefullt, men inte heller det är självklart om lärarna är alltför stressade – vad det än beror på. Stöd från kollegorna kan också handla om organiserad verksamhet. Något som kan ingå i arbetsplanen, bestå av mentorsverksamhet eller gemensam utveckling av praxis.
Det finns många former av stöd. Borde man också definiera hurdant stöd vi behöver varje dag, hurdant vi behöver då och då och hurdant stöd vi inte behöver? Med tanke på motivation och välmående i arbetet är det enligt mig viktigt att vi kan förstå vilka områden vi ska utvecklas inom och varför. Att söka och hitta svar tar sin tid – oberoende om den som söker är en individ eller en grupp. Hurdant stöd behöver du för din undervisning?
Heli Katajamäki, ordförande YLL-sektionen, OAJ Österbotten
VYLL ry:s och VYTY ry:s aktiva och vice rektor Annukka Jokipii, som är undervisningsansvarig, diskuterade utvecklingen av undervisningen vid sitt möte i oktober 2021.