Men vem försvarar barn och unga?

Planläggning, investeringar och kommunens ekonomiska situation är återkommande samtalsämnen i kommunfullmäktigen. Kommunernas största funktioner – småbarnspedagogik och undervisning – tas i regel upp till diskussion endast genom ekonomin och även då i samband med ökande verksamhetsutgifter och nedskärningsobjekt.

Barn och ungas fostran och utbildning är samhällets hörnstenar som har direkt effekt på utvecklingen av framtiden. En högklassig fostran och utbildning skapar en god grund för de ungas framtid och är en kritisk faktor även med tanke på Finlands framgång, framför allt när antalet barn som föds sjunker märkbart. I framtiden borde de mindre åldersklasserna kunna åstadkomma en allt större del av Finlands ekonomiska tillväxt.

Det är bra att vara medveten om att fostran och utbildning inte ligger på enskilda familjers eller skolors ansvar utan är en gemensam uppgift för hela samhället – och framför allt för kommunerna. Att satsa på fostran och utbildning är en investering i framtiden och effekterna framkommer på lång sikt. Beslutsfattarna koncentrerar sig ofta på projekt där effekterna kan mätas och ses snabbt, såsom infrastruktur eller ekonomiska drivfjädrar. Det här är sannolikt en orsak till att de är politiskt sett mindre attraktiva investeringsobjekt.

Varför är det så? Jag vågar påstå att det är fråga om brist på kunskap och förmåga att se tillräckligt långt in i framtiden. Det är få av dagens beslutsfattare som vet hur det numera är på daghem, i skolor och i läroanstalter. I sina tankar utgår många från sin egen skoltid – oberoende om det är 5 eller 50 år sedan. Var och en av oss har ju gått i skolan!

Daghemmen och skolorna är inte som förr. Förändringen i en sämre riktning har försnabbats särskilt under det senaste årtiondet. Till exempel har många slags koncentrationssvårigheter och till och med aggressivt beteende blivit en del av vardagen på daghemmen och i skolorna. Lärarna kan inte koncentrera sig på fostran och undervisning i den utsträckning som de skulle vilja.

Idén till rubriken föddes när jag funderade på vilka de modiga fullmäktigeledamöter är som försvarar barn, unga och deras framtid? Till exempel näringslivet, kulturen och motionen har sina egna försvarare och det anses vara helt acceptabelt.

Men vilka är de som försvarar småbarnspedagogiken och undervisningen i kommunfullmäktige? Man får ofta höra att fullmäktigeledamöter med lärarbakgrund som gör så anses eftersträva sina egna intressen. Men är det fråga om lärarens eget intresse? Eller något större? Borde även andra fundera på barn och ungas framtid?

När vi vill bygga ett hållbart och välmående samhälle, måste fostran och utbildning vara en starkare del av beslutsfattandets kärna. Inte endast i jubileumstal utan även vid praktiska åtgärder.

Kari Nieminen
ordförande
OAJ Österbotten

Artikkeli on julkaistu Pohjanmaan opettaja -lehdessä 1/2025